Två månader
Hon är sötast i världen, det tycker i alla fall jag som är hennes mamma.
Ligger och jollrar och gör mamma aldeles förälskad.
Jag måste ju skriva, påminna mig om vad hon gör, vad hennes nyaste påhitt är. Därför började jag blogg igen.
Några episoder man inte får glömma:
Förlossningen
Jag satt framför datan hos mina föräldrar. Det som kändes som sammandragningarna jag haft förut. Inte i närheten av att föda. 21 augusti, det var varmt ute och mamma skulle snart åka och hämta lillasyster för att shoppa och senare klippa håret. Klasskamraterna var påväg tillbaka från att ha hajkat ute på en ö. Jag pratade med Sanna mest. Hon hade missförstått och missade hela hajk grejen. Mamma ropade till mat, och vi började äta. Under måltiden började värken gå ner i benen, det var svårt att sitta still, och efter ett långt övervägande bestämmde vi oss för att jag skulle följa med in till stan. Att gå på shoppingtur med ben som höll på att skruva isär sig själva var inte lätt. Jag köpte comviqkort. Sedan bad jag mamma och lillasyster att vi skulle åka till frissan, jag orkade inte mer. Snacka om krångel med frissan, vårat fel dock. När mamma va rinne ringde jag Harsha och Fiona. Harsha sa att jag skulle få barnet idag, och lilla Esther sa att det skulle bli en flicka. Även om Harsha försökte att få henne att släppa det, att vi inte visste än fortsatte hon att prata om flickan. Jag bad om att få åka till Pa, jag kände en stark längtan efter att bara få se honom. Vi kom dit och var där i en timme, sedan åkt vi in till BB.
När vi kom in blev vi väl emottagen av en barnmorska. Men mina verkar var tydligen inte så farliga. (Jag har hög smärtgräns.) Så hon var på god väg att skicka hem mig igen. Men hon mätte hur mycket jag var öppen i alla fall. Och frågade sedan om det var okej att en annan barnmorska kunde få kolla upp det. Hon kunde för allt i världen inte hitta kanten. Okej, vid det laget var jag helt utanför kroppen, förutom benen som höll på att göra mig tokig. En annan, äldre dam kom in, hälsade trevligt och konstaterade (efter mycket om och men) att jag var 10 cm öppen (D.v.s. helt öppen) Hon var rätt chockad, båda var rätt chockade. Vid 10 (fyra timmar senare) slutade hennes pass och en ny barnmorska kom in och hälsade. För mig spelade det ingen som helst roll. kändes nästan helt apatisk. Mina ben gjorde så fruktansvärt ont vid varje värk att jag bara ville få bort dem. Jag halsade i mig lustgas tills de sa åt mi at jag måste lugna ner mig lite. Det funkade INTE, lustgas, min enda räddning, fungerade int. Jag blev bara snurr och mådde ille när den började avta. Men inte hjälpte de för fem öre. Bara slöseri med gas. Sedan vart värkarna v'ärre och någonting kom ut ur min strupe jag aldrig hört förut. Lovar att jag aldrig låtit så i hela mitt liv. Och så säger barnmorskan att jag måste hålla emot. Jo tjena, så bra gick det. Undersköterskan som var med kom i och tittade till oss. och gick ut igen. precis när hon stänger dörren och tagit några steg känns det som om ungen liger mellan benen. Jag säger åt Pa att ringa på dem då jag inte kan nå den röda knappen. Hon kommer in och jag säger "jag tror jag ska föda" Hon säger okej och puffar till kudden litn, tar av mig bältet som (skulle ha) mätt värkar och barns hjärtslag. Sedan går hon får att hämta barnmorskan som kommer in och tre sekunder senare hör jag "Hur kunde du missa att ungen var påväg ut man ser ju huvudet" Sedan gick det undan kan jag säga. Och huvudet var ute i ett kick. När jag äntligen ville ha en till värk trodde jag att jag skulle få vänta ihjäl mig. och barnmorskan säger att barnet mår bra men börjar bli lite lila. Vadå stressfaktor nummer ett. Men så äntligen kommer nästa verk och jag känner hur allt bara släpper. Barnet är ute. Hennes skrik var det underbaraste i världen, hon levde och mådde bra. Och det var inte alls så farligt som alla säger. Själva födandet var j uingenting. Det var benen som höll på att ta död på mig. Någon nerv sa de. "Vill du klippa av navelsträngen" Jag tittar åt Pas håll och båda svarar i kö "Ja" så glad över honom har jag aldrig varit. Så var allt över. Och jag längtade efter nästa barn, men visst fick det gärna dröja lite.
Första gången hon låg på min mage
Egentligen är det en enda röra. Jag minns känslan av den lilla som ligger upplagd på bröstet. Hur glad jag är och ber Pa ta fram kameran. Hon kröp ihop och jag kunde egentligen inte se henne. Vågade inte riktigt lyfta på henne. såg bara svart hår, men där fanns den lilla lickan de nyss höll upp och visade mig. Hon var min, Tack Jesus för den underbara lilla tjejen.
Några dagar gammal
Numera är tjejen så här stor
Ligger och jollrar och gör mamma aldeles förälskad.
Jag måste ju skriva, påminna mig om vad hon gör, vad hennes nyaste påhitt är. Därför började jag blogg igen.
Några episoder man inte får glömma:
Förlossningen
Jag satt framför datan hos mina föräldrar. Det som kändes som sammandragningarna jag haft förut. Inte i närheten av att föda. 21 augusti, det var varmt ute och mamma skulle snart åka och hämta lillasyster för att shoppa och senare klippa håret. Klasskamraterna var påväg tillbaka från att ha hajkat ute på en ö. Jag pratade med Sanna mest. Hon hade missförstått och missade hela hajk grejen. Mamma ropade till mat, och vi började äta. Under måltiden började värken gå ner i benen, det var svårt att sitta still, och efter ett långt övervägande bestämmde vi oss för att jag skulle följa med in till stan. Att gå på shoppingtur med ben som höll på att skruva isär sig själva var inte lätt. Jag köpte comviqkort. Sedan bad jag mamma och lillasyster att vi skulle åka till frissan, jag orkade inte mer. Snacka om krångel med frissan, vårat fel dock. När mamma va rinne ringde jag Harsha och Fiona. Harsha sa att jag skulle få barnet idag, och lilla Esther sa att det skulle bli en flicka. Även om Harsha försökte att få henne att släppa det, att vi inte visste än fortsatte hon att prata om flickan. Jag bad om att få åka till Pa, jag kände en stark längtan efter att bara få se honom. Vi kom dit och var där i en timme, sedan åkt vi in till BB.
När vi kom in blev vi väl emottagen av en barnmorska. Men mina verkar var tydligen inte så farliga. (Jag har hög smärtgräns.) Så hon var på god väg att skicka hem mig igen. Men hon mätte hur mycket jag var öppen i alla fall. Och frågade sedan om det var okej att en annan barnmorska kunde få kolla upp det. Hon kunde för allt i världen inte hitta kanten. Okej, vid det laget var jag helt utanför kroppen, förutom benen som höll på att göra mig tokig. En annan, äldre dam kom in, hälsade trevligt och konstaterade (efter mycket om och men) att jag var 10 cm öppen (D.v.s. helt öppen) Hon var rätt chockad, båda var rätt chockade. Vid 10 (fyra timmar senare) slutade hennes pass och en ny barnmorska kom in och hälsade. För mig spelade det ingen som helst roll. kändes nästan helt apatisk. Mina ben gjorde så fruktansvärt ont vid varje värk att jag bara ville få bort dem. Jag halsade i mig lustgas tills de sa åt mi at jag måste lugna ner mig lite. Det funkade INTE, lustgas, min enda räddning, fungerade int. Jag blev bara snurr och mådde ille när den började avta. Men inte hjälpte de för fem öre. Bara slöseri med gas. Sedan vart värkarna v'ärre och någonting kom ut ur min strupe jag aldrig hört förut. Lovar att jag aldrig låtit så i hela mitt liv. Och så säger barnmorskan att jag måste hålla emot. Jo tjena, så bra gick det. Undersköterskan som var med kom i och tittade till oss. och gick ut igen. precis när hon stänger dörren och tagit några steg känns det som om ungen liger mellan benen. Jag säger åt Pa att ringa på dem då jag inte kan nå den röda knappen. Hon kommer in och jag säger "jag tror jag ska föda" Hon säger okej och puffar till kudden litn, tar av mig bältet som (skulle ha) mätt värkar och barns hjärtslag. Sedan går hon får att hämta barnmorskan som kommer in och tre sekunder senare hör jag "Hur kunde du missa att ungen var påväg ut man ser ju huvudet" Sedan gick det undan kan jag säga. Och huvudet var ute i ett kick. När jag äntligen ville ha en till värk trodde jag att jag skulle få vänta ihjäl mig. och barnmorskan säger att barnet mår bra men börjar bli lite lila. Vadå stressfaktor nummer ett. Men så äntligen kommer nästa verk och jag känner hur allt bara släpper. Barnet är ute. Hennes skrik var det underbaraste i världen, hon levde och mådde bra. Och det var inte alls så farligt som alla säger. Själva födandet var j uingenting. Det var benen som höll på att ta död på mig. Någon nerv sa de. "Vill du klippa av navelsträngen" Jag tittar åt Pas håll och båda svarar i kö "Ja" så glad över honom har jag aldrig varit. Så var allt över. Och jag längtade efter nästa barn, men visst fick det gärna dröja lite.
Första gången hon låg på min mage
Egentligen är det en enda röra. Jag minns känslan av den lilla som ligger upplagd på bröstet. Hur glad jag är och ber Pa ta fram kameran. Hon kröp ihop och jag kunde egentligen inte se henne. Vågade inte riktigt lyfta på henne. såg bara svart hår, men där fanns den lilla lickan de nyss höll upp och visade mig. Hon var min, Tack Jesus för den underbara lilla tjejen.
Några dagar gammal
Numera är tjejen så här stor
Back on track
Två och en halv månad. Ni skulle bara veta vad tiden går.
Fick mitt första betyg idag. MVG, what else? nej men är superglad. Plugga, vara hemmafru, och mamma samtidigt är inte en dans på rosor. Men så underbart det är. Idag gjorde Pa kvällsmat. Underbara man, jätte gott. Tusen tack älskling,
Så jag satte igång med matten igen idag. Det gock kanon, mot min förmodan. Jag har gått igenom tre fjärdedelar av boken på mindre än en timme, muntligt såklart. Det känns som om massan i huvudet sakta men säkert löstes upp.
Tusen miljoners tack Krister! Det hade inte varit möjligt utan dig. Puss på kinden käre bror =)
Jag trodde det skulle bli svårare att ha barn och plugga. I början var det hårt. Jag var nära att ge upp både en och två gånger. Ett kasst på de dussin saker jag hade att göra. Na som ville ha uppmärksamhet och Pa som trätade på mig för att jag inte gjorde något. Smärtan efter födseln, tröttheten och miljoner saker att få in från vinden då jag precis flyttat till Pa. Det var inte lätt, men nu sitter jag här, kan inte annat än säga att jag stor trivs med livet. Det är nära inpå perfekt.
Jag saknar kyrkan, så extrmt mycket. Jag kastar blickar på klockan på söndagar och önskar att jag var där. Men snart är jag 18, 18 underbara år som ger mig rätt att gå till kyrkan.
Na ska döpas och barnvälsignas. Lilla stumpan, ledsen gumman att mamma inte kan fixa det tidigare. =(
Nej dags att spacea upp sig...
Sedan jag började blogga här har jag inte skrivit lika mycket som förut. det är inte lika kul längre känns det som.
Men jag ska börja blogga på space igen. det var roligare och gick bättre tyckte jag. Ni får ha det så kul här på blogg.se Vi kanske hörs och syns igen.
Var så jätte välsignade
Vecka 25 =)
Så är man inne i nästa vecka... =) *super glatt leende*
På torsdag ska jag till Pa och på fredag ska vi till mvc. Det ska bli skojs.
I helgen var Pas syster i Falun en sväng. Jag vart super trött. Mot källen var jag på tjejgrupp med girlzen och efter det åkte jag till Falun. Jag var super duper trött när jag väl kom fram runt elva. Jag hade jätte lust at bara gå och lägga mig. Men först lära jg ju hälsa på gästerna. Jali behövde hjälp med datorn och Pa tyckte att vi kunde ta det idag så att allt var klart att bara skriva ut imorgon. (Han har ingen skrivare utan måste till bibblan) Så vi började och var klara två!!! TVÅ Jag har inte lagt mig så sent på länge. Och vi kom ju inte i säng på en gång endå.
På natten så var Pa så underbar som han bara kunde vara. Helt plötsigt lägger han handen på magen och verkligen bara myser. Jag blev helt paff. Nog för att han har haft handen mot magen. Men nu ar det verkligen bara "Perfekt" Det var som om det var mellan han och bebis. Jätte gulligt.
På lördagsmorgonen ville jag bara SOVA. Men nej då. Vi skulle ju skriva ut allt papper. Så det var det vi gjorde vi cyklade till stan. Det var kokhett och Gambia kändes inte så långt borta längre. När vi väl kom fram så var det stängt, det var ju annandag pingst. DET hade jag inte tänkt på. Så vi köpte frukt och så tog vi oss hem igen. Jag gick! Cykeln var super knas.
När vi äl kom hem sprang Pa ner till grannarna och frågade dem om han kunde få låna deras skrivare. Några minuter senare kommer han upp med en skrivare. "Det är våran om den fungerar"
Vi fick en skrivare och papper men... ingen installations cd. Så det var ut på internet för att ladda hem.
När allt var klart, DÅ kommer grannarna med cdskivan. Bra tajming, eller inte. Det fungerade iaf =) Så nu har han en skrivare. Sedan var det en massa mera krångel men det fick ett lyckligt slut.
Sedan kom Fsarr med barnen och det blev fullt hus. Jag gillar henne, hon är så enkel på något sätt. Super söt människa. De böjade att prata om att gå hem vid sju på kvällen men kom inte hem fören vid halv tolv. Så det blev ännu en lång dag. Pa åkte till Mendi och firade hans födelsedag vid halv nio.
Innan han åkte lät det så här:
"Jag kommer hem vid nio halv tio"
"Jag kommer hem vid halv tio"
"Jag är hemma senast 10"
"Jag kommer mellan tio och halv elva"
Klockan 12 skickade jag ett mess och frågade om han var okej. Då var han påväg hem.
Som sagt Afrikaner och tid har aldrig gått hand i hand.
Runt ett något kom han och la sig tror jag. Jag har lite minnesluckor eftrsom jag faktiskt sov mellan det att han kom hem och gick och la sig.
På med lyset så att man inte har en chans att sova. Han trodde att jag legat vaken, jamen glöm det älskling.
Han vart förlåten gånger tusen när han drog in mig i famnen och la handen över magen. Super sötz,
http://www.gravid.se/
Ditt barn är nu ca 22cm långt mellan huvud och stjärt och väger runt 800g. Det kan ta tag om sina fötter och knyta nävarna. I lungorna bildas allt fler blodkärl och näsborrarna börjar öppnas. Barnets benkärnor blir hårdare. Barnets livlina - navelsträngen är tjock och elastisk med innehåll av två artärer och en ven. Dessa blodkärl ligger inbäddade i en tjock geléartad massa som hindrar dem från att trassla ihop sig. Detta är ett sätt att säkra blodflödet mellan moderkakan och barnet och dess livgivande funktion.
De permanenta tänderna bildas långt in i tandköttet men kommer inte att bryta fram förrän barnet börjar tappa sina mjölktänder i sexårsåldern.
Herre ta hand om min lilla ängel.
Och ängelns pappa!
Amen
Bebis tokig
Jag kan inte tänka mig mätt, inte prata mig mätt om min lilla ängel. Jag babblar konstant. Men jag försöker hålla tyst, verkligen storförsöker men endå babblar jag på som en liten papegoja. (stor papegoja)
Igår hade jag en "perfekt eftermiddag" Jag kom hem till ett nästan tomt hus=ingen lillasyster, en mamma som skulle iväg. Sedan fixade jag kattens mat, åt mellis och bestämmde mig för att ta en promenad. Jag är ute oh går i 1½ timme och kommer hem perfekt för att se min lillasyster bli iväg skjutsad av mamma.
Jag får recept av mormor så att jag kan baka och ställer mig och bakar bullar. Jag hade superkul, var helt mjölig och överlycklig. Min bebis låg så snällt och sov hela tiden i magen. Bullarna blev helt underbara, smakade precis som mormors (vilket är underbart) Sedan praktiserade jag att göra mat och hålla koll på bullarna samtidigt och det gick super det med. Sedan kom kvällen, bullarna låg i frysen och jag var jätte trött och benen och fötter värkte jätte mycket. Sängen var underbar att lägga sig i. Och när jag hade lagt mig för att sova (+ringa Pa) då kommer lillasyster hem.
Helt perfekt.
Jag vill vara hemmafru! Jag kan föreställa mig det så tydligt.
Jag går upp på morgonen för att göra iordning frukost till man och barn.
Tar hand om barn och tvätt på förmiddagen, kanske hälsar på en vän som själv är hemma.
Lagar mat. Städar eller tar en sväng till någon lekpark i närheten.
Kommer hem för att förbereda kvällsmat åt hela familjen.
Små myser på kvällen med man och barn. Och lägger mig sedan med en bra bok innan jag själv somnar.
Låter inte det idylliskt så vet inte jag ;)
Okej... det kommer aldrig att hända eftersom min verklighet ser annorlunda ut. Men, iaf... Drömma kan man juh. Och göra det så idylliskt det bara går.
Idag hade vi en lite diskussion, jag Sandra å Nette. Det slutade med att Sandra "hatade oss båda."
Och hon sa: "Jag ska aldrig prata med dig nå' mer" till mamma.
Och Nette skrattade och sa att sådär var Jenny också i din ålder.
"Nej" tänkte jag, "sådär var inte jag alls". För det första så sa jag att jag inte skulle prata om det något mer så gjorde jag inte det.
Ta kyrkan som exempel, jag försökte undvika det samtalsämnet så gott det gick, det är som barnet och Lars nu. Man håller tyst för att bevara husfriden och säger man för mycket känner man sig bara dum.
...Nej jag var inte så när jag var yngre. När jag var yngre höll jag vad jag sa.
Det finns många samtalsämnen jag undviker eller aldrig tar upp pågrund av tidigare diskutioner med min mor.
Min lillasyster å andra sidan, hon babblar på om exakt samma saker om och om igen. Man skulle kunna tro att hon var programerad till att dra oss till vansinne.
Jag fick sådana flashbacks att jag höll på å bli vansinnig. Ska jag aldrig släppa det där?
Jag har blivit super rädd om min bebis och det blir bara värre. Förut tänkte jag inte mycket på saker som t.ex. att om mamma bromsar snabbt nu kan hon skada barnet. Som idag när hon och Sadra bråkade som små tokar. Jag satt bak och var livrädd att hon skulle bromsa för häftigt så att magen kom i kläm eller något. Jag höll nästan på att börja gråta. Okej, det är inte likt mig. Jag ville bara att hon skulle stanna bilen så att jag fick kliva ur. Jg hade kunnat gå hem, men jag vågade inte säga ett ord ifall att jag skulle göra det värre. Eller att hon skulle få något slags psykbryt och tvärnita bara för att jag bad henne om att sakta ner eller stanna.
Och det är jämt så nu. Jag är supernoga när jag går över vägen, för tänk om jag blir påkörd och bebis blir skadad.
Eller när jag går i trappor, det blir ju nästan som ett handikapp eftersom jag är livrädd för att trilla och göra illa... BEBIS.
Ja blir inte klok på mig själv. Jag håller på å bli knäpp helt enkelt... Jag har nästan aldrig brytt mig om hur någon kör när jag är med i bilen (om jag inte är orolig för att polisen ska stoppa oss)
Nej jag är knäpp, jag är på god väg iaf. Och jag känner mig bara så självisk man kan bli...
GUD ta hand om bebis så att den får födas frisk och kry.
Amen
Igår hade jag en "perfekt eftermiddag" Jag kom hem till ett nästan tomt hus=ingen lillasyster, en mamma som skulle iväg. Sedan fixade jag kattens mat, åt mellis och bestämmde mig för att ta en promenad. Jag är ute oh går i 1½ timme och kommer hem perfekt för att se min lillasyster bli iväg skjutsad av mamma.
Jag får recept av mormor så att jag kan baka och ställer mig och bakar bullar. Jag hade superkul, var helt mjölig och överlycklig. Min bebis låg så snällt och sov hela tiden i magen. Bullarna blev helt underbara, smakade precis som mormors (vilket är underbart) Sedan praktiserade jag att göra mat och hålla koll på bullarna samtidigt och det gick super det med. Sedan kom kvällen, bullarna låg i frysen och jag var jätte trött och benen och fötter värkte jätte mycket. Sängen var underbar att lägga sig i. Och när jag hade lagt mig för att sova (+ringa Pa) då kommer lillasyster hem.
Helt perfekt.
Jag vill vara hemmafru! Jag kan föreställa mig det så tydligt.
Jag går upp på morgonen för att göra iordning frukost till man och barn.
Tar hand om barn och tvätt på förmiddagen, kanske hälsar på en vän som själv är hemma.
Lagar mat. Städar eller tar en sväng till någon lekpark i närheten.
Kommer hem för att förbereda kvällsmat åt hela familjen.
Små myser på kvällen med man och barn. Och lägger mig sedan med en bra bok innan jag själv somnar.
Låter inte det idylliskt så vet inte jag ;)
Okej... det kommer aldrig att hända eftersom min verklighet ser annorlunda ut. Men, iaf... Drömma kan man juh. Och göra det så idylliskt det bara går.
Idag hade vi en lite diskussion, jag Sandra å Nette. Det slutade med att Sandra "hatade oss båda."
Och hon sa: "Jag ska aldrig prata med dig nå' mer" till mamma.
Och Nette skrattade och sa att sådär var Jenny också i din ålder.
"Nej" tänkte jag, "sådär var inte jag alls". För det första så sa jag att jag inte skulle prata om det något mer så gjorde jag inte det.
Ta kyrkan som exempel, jag försökte undvika det samtalsämnet så gott det gick, det är som barnet och Lars nu. Man håller tyst för att bevara husfriden och säger man för mycket känner man sig bara dum.
...Nej jag var inte så när jag var yngre. När jag var yngre höll jag vad jag sa.
Det finns många samtalsämnen jag undviker eller aldrig tar upp pågrund av tidigare diskutioner med min mor.
Min lillasyster å andra sidan, hon babblar på om exakt samma saker om och om igen. Man skulle kunna tro att hon var programerad till att dra oss till vansinne.
Jag fick sådana flashbacks att jag höll på å bli vansinnig. Ska jag aldrig släppa det där?
Jag har blivit super rädd om min bebis och det blir bara värre. Förut tänkte jag inte mycket på saker som t.ex. att om mamma bromsar snabbt nu kan hon skada barnet. Som idag när hon och Sadra bråkade som små tokar. Jag satt bak och var livrädd att hon skulle bromsa för häftigt så att magen kom i kläm eller något. Jag höll nästan på att börja gråta. Okej, det är inte likt mig. Jag ville bara att hon skulle stanna bilen så att jag fick kliva ur. Jg hade kunnat gå hem, men jag vågade inte säga ett ord ifall att jag skulle göra det värre. Eller att hon skulle få något slags psykbryt och tvärnita bara för att jag bad henne om att sakta ner eller stanna.
Och det är jämt så nu. Jag är supernoga när jag går över vägen, för tänk om jag blir påkörd och bebis blir skadad.
Eller när jag går i trappor, det blir ju nästan som ett handikapp eftersom jag är livrädd för att trilla och göra illa... BEBIS.
Ja blir inte klok på mig själv. Jag håller på å bli knäpp helt enkelt... Jag har nästan aldrig brytt mig om hur någon kör när jag är med i bilen (om jag inte är orolig för att polisen ska stoppa oss)
Nej jag är knäpp, jag är på god väg iaf. Och jag känner mig bara så självisk man kan bli...
GUD ta hand om bebis så att den får födas frisk och kry.
Amen
6 MÅNADER
Ahh... Idag är det sex månader...
24 veckor... Love it!
Har precis haft muntligt nationellaprov i engelska... det var... kul... eller något...
http://www.gravid.se/
Barnet är nu ca 21cm långt mellan huvud och stjärt och väger omkring 700g. Skulle barnet födas nu har det 20-25% chans att överleva. Det är fortfarande litet, finlemmat och alldeles hårigt. I kroppen har vita blodkroppar börjat bildas och dess funktion är att bekämpa infektioner.
Lungorna fortsätter att utvecklas och luftvägarna formas till rör för att kunna ta in och stöta ut luft. Blodkärl och lungblåsor utvecklas i lungorna och mellan dessa kommer så småningom utbyte av syre och koldioxid ske. I lungorna börjar också ett ytspänningsnedsättande medel att bildas. Dess uppgift är att hindra lungblåsorna från att klibba ihop.
På fredag eller lördag ska jag till Pa... *thihi* Yaya och Foday kommer dit =) Jag är glad... Super glad...
Sötnosarna... Om inte Foday vet om att jag är gravid sedan förut kommer han att få veta det då... Undrar vad den lille mannen säger... hmm...
Krams
Mardrömmar sovande och vaken
Nog för att jag längtar efter att föda bebis men jag har sådana mardrömmar om vad som kan hända.
Mardrömmar när jag sover och när jag är vaken.
För några nätter sedan drömmde jag att jag födde min bebis, helt smärtfritt. det var lite häftigt egentligen. Bebisen sparkade och hade sig i magen så att fötterna syntes klart och tydligt jag kunde hålla i foten genom magen typ.
Sedan så var det någon där som bara drog ut bebisen. Och jag kan fortfarande känna hur det kändes att ha den lilla i famnen trots att det bara var en dröm. Han/hon var alldeles kladdig men så söööt. Sedan så ringde telefonen jag svarade och bebisen lyckades på något sätt trassla sig ur mitt grepp och ramla rakt ner i kakelplattorna i golvet där jag stod. Hela barnet skrumpnade ihop till något fosilliknande och var död. Det var hemskt. det är hemskt jag kan fortfarande känna hur hjärtat stannade när jag såg hur barnet slingrade sig ur mitt grepp. Fortfarande känna bebisen när den rörde sig omkring. Usch... Nej inge kul.
Sedan har jag skräcksenarion framför mig när jag är i vaket tillstånd.
Att Pas mamma eller släktingar ska ta barnet och omskära det. Usch, vill inte. Det blev ännu värre sedan jag fick veta att de ska bjuda in hans mor att bo här i tre månader runt bebis födelse. Samtidigt förstår jag Pa, han vill att hans mamma ska se bebis innan hon dör. Men iaf, hon kommer lägga sig i så fruktansvärt. Usch... Jag överdriver nog, men egentligen känner jag inte människan. Hon kan vara hur förstående som hellst. Bara det att... nej, litar inte på henne. Om hon bara var som min farmor, min söta lilla farmor, snacka om svärmorsdröm. Tack och lov att hon finns så att man har någonstans att rymma en eftermiddag eller något med barnet om man inte orkar vill säga.
Pa litar jag på, han skulle aldrig göra något. Men det blir en helt annan sak.
Så imorgon är det skola. Ska bli skönt faktiskt... Skola, skola, skola =)
Thihi så härligt.
Krams
Vecka 23
Nu tycks tiden gå fort... När vi är tillbaka till skolan på måndag är det exakt en månad kvar innan vi har sommaruppehåll... Sedan kommer bebis =)
www.gravid.se
Ditt barn är ca 20cm långt mellan huvud och stjärt och vikten omkring 600g. För varje dag som går ser kroppen mer proportionerlig ut. Barnet börjar se ut som en fullgången bebis, men fortfarande kan man urskilja skelett och organ genom huden.
Innerörats ben har hårdnat och då hörseln blivit skarpare kan barnet särskilja olika ljud, såväl inifrån som utanför din kropp. Tänk dig hur bullrig din kropp är. Magen bubblar, hjärtat bankar och blodet forsar. Ditt barn kommer att känna igen din röst på tonläge och rytm när det föds. Prata gärna med det så mycket du kan redan nu. Då forskning visat att barnet i magen lättare uppfattar djupa manliga röster än höga kvinnliga, är det lika viktigt att pappan pratar mycket med det ofödda barnet. Det kan mycket väl hända att du får en spark till svar och du stimulerar även nervsystemets utveckling.
Ibland blir jag så glad över liten att jag har svårt att veta vad jag ska ta vägen.
Hela mitt inre bara bubblar av glädje... så häftigt....
www.gravid.se
Ditt barn är ca 20cm långt mellan huvud och stjärt och vikten omkring 600g. För varje dag som går ser kroppen mer proportionerlig ut. Barnet börjar se ut som en fullgången bebis, men fortfarande kan man urskilja skelett och organ genom huden.
Innerörats ben har hårdnat och då hörseln blivit skarpare kan barnet särskilja olika ljud, såväl inifrån som utanför din kropp. Tänk dig hur bullrig din kropp är. Magen bubblar, hjärtat bankar och blodet forsar. Ditt barn kommer att känna igen din röst på tonläge och rytm när det föds. Prata gärna med det så mycket du kan redan nu. Då forskning visat att barnet i magen lättare uppfattar djupa manliga röster än höga kvinnliga, är det lika viktigt att pappan pratar mycket med det ofödda barnet. Det kan mycket väl hända att du får en spark till svar och du stimulerar även nervsystemets utveckling.
Ibland blir jag så glad över liten att jag har svårt att veta vad jag ska ta vägen.
Hela mitt inre bara bubblar av glädje... så häftigt....
prov...
Någon mer som gjort nationella engelska kurs A? ungefär alla andra som går engA det här året.
Någon mer än jag som tyckte det var svårt?
Att lyssna och förstå engelska har jag aldrig haft svårt med förr... Men idag, oj, oj, oj.. det var problematiskt.
Sedan hade jag svenska prov, det var lite mindre svårt. Tror nog vg ligger för dören på provet... har jag tur även mvg...
Jag är sjuk, rejält sjuk. Näsan rinner, jag hostar och jag nyser. Gommen killar och öronen är det lock för.
Huvudverken ligger bara ett steg från att bryta ut och jag känner mig allmänt kasst.
Men vem ville att jag skulle gå till skolan i morse, Jo Pa, vem annars?
Jag vaknade 3 i natt av att jag inte mådde bra, jag har varit sjuk sedan i lördags och jag sover mindre bra då.
Sedan ringde mobilen och klockan var sex på morgonen. Jag bestämmde mig för att inte gå till skolan...
Pa sickade ett sms tre minuter senare. Jag svarade att jag inte skulle till skolan, han sickade ett mess till, som jag inte hann svara på eftersom han ringde. Han gav mig världens skuldkänslor och jag ville bara SOVA. När vi lagt på gick jag upp och gick på toa. Jag skulle tillbaka till min kära säng. När jag kom in i rummet hade jag fått ytterligare ett sms. Där stod det typ att allt gic fel för honom den här veckan... etc... Jag blev så arg och kände mig så skyldig att jag klädde på mig, gick upp och bestämmde mig för att åka till skolan iaf.
Nu sitter jag här 8 timmar senare med tre prov gjorda... helt slut, och jag tänker sannerligen sova...
Sov gott människor!
Någon mer än jag som tyckte det var svårt?
Att lyssna och förstå engelska har jag aldrig haft svårt med förr... Men idag, oj, oj, oj.. det var problematiskt.
Sedan hade jag svenska prov, det var lite mindre svårt. Tror nog vg ligger för dören på provet... har jag tur även mvg...
Jag är sjuk, rejält sjuk. Näsan rinner, jag hostar och jag nyser. Gommen killar och öronen är det lock för.
Huvudverken ligger bara ett steg från att bryta ut och jag känner mig allmänt kasst.
Men vem ville att jag skulle gå till skolan i morse, Jo Pa, vem annars?
Jag vaknade 3 i natt av att jag inte mådde bra, jag har varit sjuk sedan i lördags och jag sover mindre bra då.
Sedan ringde mobilen och klockan var sex på morgonen. Jag bestämmde mig för att inte gå till skolan...
Pa sickade ett sms tre minuter senare. Jag svarade att jag inte skulle till skolan, han sickade ett mess till, som jag inte hann svara på eftersom han ringde. Han gav mig världens skuldkänslor och jag ville bara SOVA. När vi lagt på gick jag upp och gick på toa. Jag skulle tillbaka till min kära säng. När jag kom in i rummet hade jag fått ytterligare ett sms. Där stod det typ att allt gic fel för honom den här veckan... etc... Jag blev så arg och kände mig så skyldig att jag klädde på mig, gick upp och bestämmde mig för att åka till skolan iaf.
Nu sitter jag här 8 timmar senare med tre prov gjorda... helt slut, och jag tänker sannerligen sova...
Sov gott människor!
Bästa som hänt sedan jag blev frälst.
Idag fick jag en helt annan syn på bebis, först ringde Amanda hon hade berättat för sin mor, platsmamma och far att jag ska ha bebis. Och så deras syn på livet etc.
När jag la på telefonen vart jag så glad. Bebis är verkligen det bästa som hänt mig. Jag blir så glad av ett litet foster, som numera är ett barn, men iaf. Och i tanken hörde jag mig själv säga. Det här är det bästa som har hänt sedan jag blev frälst.
Underbara Jesus, vad skulle jag vara utan dig? Ingenting, tänk, hade jag inte haft Dig, hade jag inte haft något.
Min lilla bebis, min lilla underbara bebis som bara blir större och större. Jag kan inte sluta tänka på bilden av när liten dricker fostervatten. det var så sött på något outgrundligt sätt.
Min mage börjar hårdna allt mer och det är med glädje jag ser den växa och bli supersize, typ som när jag var liten, men då var det juh bara för att jag var allmänt tjock. Nu har jag ett till litet liv som ska få plats.
Oj vilket elände jag kommer få om ungen blir som mig när jag var liten. Snacka om att jag kommer sitta och gråta av trötthet efter några veckor. men jag längtar efter det. Jag vet hur det är att vara så trött att man gråter, oj hjälp vad det är hemskt. Men anledningen till att jag kommer bli det nu, det är juh fantastiskt. men det är juh bara om bebis blir som mig. Blir den som Nette var när hon var bebis så kommer jag juh få värsta drömbarnet.
Åh vad jag längtar till augusti. Min lilla bebis, min lilla, lilla bebis...
Öj en till super bra grej jag kom på precis, nu har jag ju en anledning till varför jag inte vill "leva livet" *skrattar*
Jag vill inte vara ung och hinna med allt man ska hinna innan man blir för "gamal". en vecka i Gambia räckte för att jag skulle förstå det till fullo. Jag är ingen ute tjej. Jag älskar att umgås med människor, verkligen stortrivs. Men med människor som är nyktra, som är så pass gamla att de "lekt" av sig. Jag älskar att vara ute bland människor som är sociala. Men det finns inget bättre än att vara med människor från kyrkan.
Och vad kan vara härligare än att sitta med sin pojkvän och sin dotter/son en kväll och bara finnas till?
Finns det något som får huvudet så klarvaket som när man vittnar för människor? Nej, det kan jag inte påstå.
jag längtar tillbaka till när sökande människor drogs till mig som bin till socker. (fast det förstod jag juh inte då)
Och jag längtar tillbaka till gemenskapen i kyrkan.
Hur kan människor säga att barn förstör och kommer emellan när barn är det underbaraste som finns.
Jag VILL vara hemma med bebis istället för att gå ut på krogen.
Jag VILL spara ihop pengar i flera år så att hela familjen kan åka på semester än att jag själv drar iväg på något hippit skit.
Jag VILL hellre ta hand om min bebis än att gå klart skolan.
Varför kan inte människor fatta det? Är det så svårt att förstå att livet inte blir förstört av ett barn, att det faktiskt finns tonåringar som INTE vill vara ute och festa och "leka."?
Jag har velat bli hemmafru med barn sedan jag var 12. HALLO, skulle den idéen ändrat sig skulle den väl ha gjort det vid det här laget. å jag blir så tjurig när allt, alltid handlar om att man inte hunnit sett allt i livet. Vad är det som säger att man inte kan se allt med ett barn?
Fast förhållande, en underbar man, massor med barn och en eller flera bra församlingar, ja det ÄR livet.
always oldminded, that's what I am... take it or live it, don't try to change it.
Jag är glad att Pa är pappan, nog för att livet vore 100gånger lättare om han varit frälst. Men jag kan inte tänka mig en bättre far egetnligen. han är förnuftig, han har nästan "lekt av sig," youngminded!
Han har en perfekt ålder i mina ögon... En kille som är mellan 28 och 38 är perfekt för mig, enligt mig, och vem kan veta bättre än jag på den punkten? (Gud vet alltid bäst, men om man talar om människor)
Han är snäll, givmild, go och glad men samtidigt sätter han mig på plats och låter mig inte bossa över honom. Och det är så jag vill ha det. Jag behöver en man som är som Pa. Han är en bra blandning mellan att lyssna och prata. Mellan att bestämma och låta mig bestämma. Och han kommer bli en helt underbar pappa, han ser verkligen fram emot barnet, även om det inte alltid verkar så, så oj, ni skulle höra honom ibland. Så underbar...
My heart indeed they gonna be.
Jesus, tusen miljoners trilljoners tack för min bebis!!!
När jag la på telefonen vart jag så glad. Bebis är verkligen det bästa som hänt mig. Jag blir så glad av ett litet foster, som numera är ett barn, men iaf. Och i tanken hörde jag mig själv säga. Det här är det bästa som har hänt sedan jag blev frälst.
Underbara Jesus, vad skulle jag vara utan dig? Ingenting, tänk, hade jag inte haft Dig, hade jag inte haft något.
Min lilla bebis, min lilla underbara bebis som bara blir större och större. Jag kan inte sluta tänka på bilden av när liten dricker fostervatten. det var så sött på något outgrundligt sätt.
Min mage börjar hårdna allt mer och det är med glädje jag ser den växa och bli supersize, typ som när jag var liten, men då var det juh bara för att jag var allmänt tjock. Nu har jag ett till litet liv som ska få plats.
Oj vilket elände jag kommer få om ungen blir som mig när jag var liten. Snacka om att jag kommer sitta och gråta av trötthet efter några veckor. men jag längtar efter det. Jag vet hur det är att vara så trött att man gråter, oj hjälp vad det är hemskt. Men anledningen till att jag kommer bli det nu, det är juh fantastiskt. men det är juh bara om bebis blir som mig. Blir den som Nette var när hon var bebis så kommer jag juh få värsta drömbarnet.
Åh vad jag längtar till augusti. Min lilla bebis, min lilla, lilla bebis...
Öj en till super bra grej jag kom på precis, nu har jag ju en anledning till varför jag inte vill "leva livet" *skrattar*
Jag vill inte vara ung och hinna med allt man ska hinna innan man blir för "gamal". en vecka i Gambia räckte för att jag skulle förstå det till fullo. Jag är ingen ute tjej. Jag älskar att umgås med människor, verkligen stortrivs. Men med människor som är nyktra, som är så pass gamla att de "lekt" av sig. Jag älskar att vara ute bland människor som är sociala. Men det finns inget bättre än att vara med människor från kyrkan.
Och vad kan vara härligare än att sitta med sin pojkvän och sin dotter/son en kväll och bara finnas till?
Finns det något som får huvudet så klarvaket som när man vittnar för människor? Nej, det kan jag inte påstå.
jag längtar tillbaka till när sökande människor drogs till mig som bin till socker. (fast det förstod jag juh inte då)
Och jag längtar tillbaka till gemenskapen i kyrkan.
Hur kan människor säga att barn förstör och kommer emellan när barn är det underbaraste som finns.
Jag VILL vara hemma med bebis istället för att gå ut på krogen.
Jag VILL spara ihop pengar i flera år så att hela familjen kan åka på semester än att jag själv drar iväg på något hippit skit.
Jag VILL hellre ta hand om min bebis än att gå klart skolan.
Varför kan inte människor fatta det? Är det så svårt att förstå att livet inte blir förstört av ett barn, att det faktiskt finns tonåringar som INTE vill vara ute och festa och "leka."?
Jag har velat bli hemmafru med barn sedan jag var 12. HALLO, skulle den idéen ändrat sig skulle den väl ha gjort det vid det här laget. å jag blir så tjurig när allt, alltid handlar om att man inte hunnit sett allt i livet. Vad är det som säger att man inte kan se allt med ett barn?
Fast förhållande, en underbar man, massor med barn och en eller flera bra församlingar, ja det ÄR livet.
always oldminded, that's what I am... take it or live it, don't try to change it.
Jag är glad att Pa är pappan, nog för att livet vore 100gånger lättare om han varit frälst. Men jag kan inte tänka mig en bättre far egetnligen. han är förnuftig, han har nästan "lekt av sig," youngminded!
Han har en perfekt ålder i mina ögon... En kille som är mellan 28 och 38 är perfekt för mig, enligt mig, och vem kan veta bättre än jag på den punkten? (Gud vet alltid bäst, men om man talar om människor)
Han är snäll, givmild, go och glad men samtidigt sätter han mig på plats och låter mig inte bossa över honom. Och det är så jag vill ha det. Jag behöver en man som är som Pa. Han är en bra blandning mellan att lyssna och prata. Mellan att bestämma och låta mig bestämma. Och han kommer bli en helt underbar pappa, han ser verkligen fram emot barnet, även om det inte alltid verkar så, så oj, ni skulle höra honom ibland. Så underbar...
My heart indeed they gonna be.
Jesus, tusen miljoners trilljoners tack för min bebis!!!
22 veckan... =P
Jaha, så man är inte i 18.e utan 22.a veckan. Lite småkomiskt är det allt.
http://www.gravid.se/
Nu har barnet blivit ungefär 19cm långt mellan huvud och stjärt och väger ca 500g. Barnet har fått en dygnsrytm. Det både sover och är vaket. Antagligen är det som mest livligt när du vilar dig. Svettkörtlar har utvecklats och huden är inte lika genomskinlig. Naglarna är fullt utvecklade och fortsätter att växa. Hjärnan växer mycket snabbt och speciellt den del som ligger mitt i hjärnan - germinal matrix. Dess uppgift är att tillverka hjärnceller fram till att barnet är fött och försvinner sedan. Barnets hjärna fortsätter dock att växa fram till fem års ålder.
Vi var till specialist MVC igår och barnmorskan frågar på en gång om jag brukar ha oregelbunden mens... Och om jag är säker på det här datumet etc.
Bebis mår bra iaf :D allt såg fint ut. *Ler stort* Den sparkade och grejade hela tiden medan hon kollade min lilla ängel. Den var så söt. Man såg händerna super bra när de rörde på sig och drog igop sig. Det första hon fik i bild var litens hjärta som drog ihop sig superfort
Det jag blev mest facinerad över var när hon fick in en bild på bebis mun och näsa. den drack fostervatten och det var så häftigt att se när den rörde på munnen. Åh, jag önskar man hade en sådan där maskin hemma. Eller att man fick gå lite oftare. Det är så häftigt.
Min lilla bebis...
Ja ja, nu blir det barn i Augusti istället för september, iof så passar det mig alldeles utmärkt :)
Stackars fadern får dock ingen semester. Han hade planerat in semestern den 24 augusti precis... Hoppas jag får barnet 10 dagar innan, då har han rätt att ta ut ngt grejs som gör att han får vara hemma i tio dagar :) Super coolt i så fall...
Gud tag hand om min lilla besit!
Krams på er
http://www.gravid.se/
Nu har barnet blivit ungefär 19cm långt mellan huvud och stjärt och väger ca 500g. Barnet har fått en dygnsrytm. Det både sover och är vaket. Antagligen är det som mest livligt när du vilar dig. Svettkörtlar har utvecklats och huden är inte lika genomskinlig. Naglarna är fullt utvecklade och fortsätter att växa. Hjärnan växer mycket snabbt och speciellt den del som ligger mitt i hjärnan - germinal matrix. Dess uppgift är att tillverka hjärnceller fram till att barnet är fött och försvinner sedan. Barnets hjärna fortsätter dock att växa fram till fem års ålder.
Vi var till specialist MVC igår och barnmorskan frågar på en gång om jag brukar ha oregelbunden mens... Och om jag är säker på det här datumet etc.
Bebis mår bra iaf :D allt såg fint ut. *Ler stort* Den sparkade och grejade hela tiden medan hon kollade min lilla ängel. Den var så söt. Man såg händerna super bra när de rörde på sig och drog igop sig. Det första hon fik i bild var litens hjärta som drog ihop sig superfort
Det jag blev mest facinerad över var när hon fick in en bild på bebis mun och näsa. den drack fostervatten och det var så häftigt att se när den rörde på munnen. Åh, jag önskar man hade en sådan där maskin hemma. Eller att man fick gå lite oftare. Det är så häftigt.
Min lilla bebis...
Ja ja, nu blir det barn i Augusti istället för september, iof så passar det mig alldeles utmärkt :)
Stackars fadern får dock ingen semester. Han hade planerat in semestern den 24 augusti precis... Hoppas jag får barnet 10 dagar innan, då har han rätt att ta ut ngt grejs som gör att han får vara hemma i tio dagar :) Super coolt i så fall...
Gud tag hand om min lilla besit!
Krams på er
Vecka 18
Så är man i vecka 18 som på något sätt känns helt perfekt.
På torsdag så ska jag till MVC med bebis och Pa. Det ska bli riktigt kul. Det är jätte härligt när han hänger med på grejer, hoppas han vill det också och inte bara följer med "För att."
Bebis är jätte häftig, den grjar runt i magen nästan hela tiden. Eller ja, en hel del iaf. Spec på kvällarna. Igår var det jätte häftigt. Den var inte still mycket. Det kändes som om den vände på sig och att huvudet stötte emot min mage. Ett långt drag typ. Och så fler sparkar efter det. Det är så häftigt =)
http://www.gravid.se/
Det 16 veckor gamla barnet är nu 12,5-14cm långt mellan huvud och stjärt och vikten ca 200g. En enormt aktiv period börjar med rejäla träningspass. Han eller hon vrider och vänder på sig, sparkar och slår. Små luftbubblor som kallas alveoler eller lungblåsor bildas nu i lungorna. Fingrar och tår ser alltmer färdiga ut, och de virvlar och ränder som utgör barnets unika fingeravtryck börjar framträda. Nu ligger ögonen i rätt läge och i tarmen har barnets första avföring samlats - barnbeck. Om det skall bli en pojke så bildas prostatan nu.
Guds välsignelse!!!
Vecka 17 =)
Så var man i vecka 17. Lite häftigt sådär, bra att tiden går framåt! Ser fram emot att få träffa människan som formas och grejar runt i min mage.
Det är inte alltid bra med nätet, för allt som står där stämmer inte till fullo "Nähä" Tänker ni sarkastiskt.
Nej men så här var det, jag trodde att jag hade blivit knäpp som tyckte att det där som kändes i magen var barnet (Jag var rätt super övertygad om det) Men sedan läste jag att det kunde det inte vara hit, och man skulle känna det då och så mycket. Men på mig stämmde det inte in, så jag började som sagt tro att jag blivit knäpp.
Nu har jag pratat med en mamma så nu vet jag att jag inte är knäpp :P
Pa var super sösig igår, verkligen jätte härlig. Först pratade vi om barnet jätte mycket och länge, sedan så när vi gick och la oss la han handen över min mage. Han förstår att det är en bebis där nu =)
http://www.gravid.se/
Ditt barn är 11-12cm långt från huvud till stjärt och väger ca 150g. Huvudet är visserligen stort ännu, men det börjar se mer proportionerligt ut. Ögonen är fortfarande slutna, men de har blivit större och ögonfransar och ögonbryn har blivit längre. Underhudsfett börjar lagras, det hjälper till att hålla värmen samt ger energi. På huvudet växer mer och mer hår. Alla fingrar och tår har nu fått pyttesmå naglar. Det lilla hjärtat pumpar runt ungefär 24liter blod per dygn. Barnet blir medvetet om ljud utifrån och kan reagera på dem. Bröstkorgen hävs och sjunker när det tränar sin andning. Barnet befinner sig nu i den övre delen av livmodern och väger mer än moderkakan. Utifrån sett är barnet mitt emellan blygdbenet och naveln.
Nej nu ska jag gå och chatta med några människor på Gambianow.
Blessings
Det är inte alltid bra med nätet, för allt som står där stämmer inte till fullo "Nähä" Tänker ni sarkastiskt.
Nej men så här var det, jag trodde att jag hade blivit knäpp som tyckte att det där som kändes i magen var barnet (Jag var rätt super övertygad om det) Men sedan läste jag att det kunde det inte vara hit, och man skulle känna det då och så mycket. Men på mig stämmde det inte in, så jag började som sagt tro att jag blivit knäpp.
Nu har jag pratat med en mamma så nu vet jag att jag inte är knäpp :P
Pa var super sösig igår, verkligen jätte härlig. Först pratade vi om barnet jätte mycket och länge, sedan så när vi gick och la oss la han handen över min mage. Han förstår att det är en bebis där nu =)
http://www.gravid.se/
Ditt barn är 11-12cm långt från huvud till stjärt och väger ca 150g. Huvudet är visserligen stort ännu, men det börjar se mer proportionerligt ut. Ögonen är fortfarande slutna, men de har blivit större och ögonfransar och ögonbryn har blivit längre. Underhudsfett börjar lagras, det hjälper till att hålla värmen samt ger energi. På huvudet växer mer och mer hår. Alla fingrar och tår har nu fått pyttesmå naglar. Det lilla hjärtat pumpar runt ungefär 24liter blod per dygn. Barnet blir medvetet om ljud utifrån och kan reagera på dem. Bröstkorgen hävs och sjunker när det tränar sin andning. Barnet befinner sig nu i den övre delen av livmodern och väger mer än moderkakan. Utifrån sett är barnet mitt emellan blygdbenet och naveln.
Nej nu ska jag gå och chatta med några människor på Gambianow.
Blessings
En underbar man...
Pa är underbar, någon som hört det förut?
Ärlighet varar längst, jag vill inte ha sex längre. Har väl inte velat haft det egentligen. Jo köttsligt, käre tid vad man längtade. Notera "längtade" Jag har tappat sexlusten =) Vet ni hur underbart det är eller? Hjärtat och kroppen sammarbetar för en gångs skull!
I natt hände dock en mycket konstig grej. Jag var trött vid 21 som vanligt. Det var fotboll på tv så jag kunde ju glömma att få se på något annat program. Förstår inte att fotboll kan vara så beroendeframkallande för vissa personer. Han kunde inte ens låta mig byta kanal under pausen. Jag tog ett bad, jätte härligt och jag somnade en sväng. (Jag vet att somna i ett badkar inte är att rekomendera. Men Gud finns där och vakar även då.)
Jag gick upp igen runt 21:30 och frös som ett asplöv. Tog mig ett täcke och gick och tittade på fotboll med läsning som varvning. När matchen var slut ville jag bara sova. Så jag gick och la mig och Pa skulle komma strax därpå. Helt ärligt kommer jag inte ihåg om jag var vaken när han kom och la sig. Jag vaknade till någon gång under natten med Pas armar om mig men var för trött för att riktigt vakna och notera tid. Han sov inte det visste jag eftersom han rörde på sig men jag somnade om.
Från det att jag vaknat första gången till det att jag vaknade nästa drömde jag en mycket konstig dröm.
Vi var i ett hus, ett stort hus och skulle få hyra det, plötsligt var det vårat och det var rena drömbostaden. Vårat barn var fött och jag skulle ut och gå med henne/honom i vagn. I drömmar hoppar ju tiden väldigt och plötsligt var jag tillbaka till det röda huset där Pa bjöd mig på något att dricka. Jag tuppade av och i drömmen gick jag in i hans huvud, hans tankar. Jag fick skepnaden av Duffy duck (Den spottande svarta ankan) Och han tog först av mig tröjan, han letade efter något men jag kan inte komma ihåg nu exakt vad det var. När han inte hittade det han sökte öppnade han min kropp, låter groteskt kanske men han skärde helt enkelt ett hål i duffy duck och började plocka upp saker ur mitt liv. Letade och letade, hittade maten jag ätit (I nytt skick) och så vidare, världens knas dröm. När han hade grävt igenom varje tum av min kropp och det bara var skalet kvar imprensip så fick han se jesus och Gud. Längst ner, väl bevarat hittade han slutligen det han letat efter. Bilden av Jesus var tydligst och han var skimrande Gud visste man liksom att Han bara fanns där. det var ingen klar bild. Han hade letat efter något hos mig och till slut, när han sökt igenom var del, hittade han det.
Här vaknade jag upp och var rätt pigg, jag sa något till Pa som svarade att han inte hade sovit. Och han tillade att det hade jag gjort. Klockan var två och jag tyckte så synd om honom. Jag hade vaknat upp i hans famn och det var det mysigaste sättet jag vaknat på, på länge. Han höll om mig så varmt att hela jag kände mig omfamnad. Men jag var varm, trodde att jag skulle förgås under duntäcket jag sov under. Han la över mig en filt när jag sparkade av mig täcket och jag kröp tillbaka till hans famn. Vi låg rätt länge vakna och bara fanns till en sväng. Myspyste bara.
En liten hemlighet: Mitt upp i mysandet fick jag sådan extrem lust att be för honom. Så jag lade min ena hand mot hans höft och den andra hade jag lutande mot hans högra bröst och så bad jag tyst. Han som tidigare hade myspyst och grejat slappnade av som av en blixt och jag kunde lugnt be samtidigt som jag förundrades över hur lugn han blivit. Jag kanske inte ska berätta i detalj vad jag bad om, kan låta lite grymt i "öron som inte hör" eller vad man ska säga. Men det var mäktigt, Guds ande är så mäktig att det är svårt att förklara. När jag avslutade bönen kände jag mig fridfull och jag la mig till rätta på hans arm igen.
Han lade sin hand över min mage och jag lade mina händer över hans. För första gången under hela tiden låg han med handen över barnet. Jag vet inte om han ens tänkte på det, men det gjorde jag kan jag lova. Och oj vad jag önskade att han kunde ha känt hur barnet grejade runt precis då.
Ja kvällen var förunderlig, underbart förunderlig:
Vi hade inte sex
Jag drömde om hur han letade efter något. Och fann det han sökte, Jesus.
Jag vaknade upp i hans famn
Jag bad för honom, som blev lugn
Han lade sin hand över vårat barn för första gången någonsin.
Jag kände mig mer hemma hos honom då än jag gjort någonsin tror jag. Hemma på ett helt annat plan än det fysiska.
För första gången på länge bad jag med en ande full av kraft, totalfull.
Så vidare. Jag har börjat läsa en bok (Som jag tidigare gav upp hoppet på eftersom jag aldrig fick något fäste)
Boken heter "Den sista frontlinjen" och är skriven av en fd. muslim.
Bokens syfte är att visa vad Islam är, att förbereda människor att gå in i diskussion med muslimer och att förstå Islams sätt att tänka. Boken är kanon bra, man får en inblick i Islams historia, sedan visar han skillnaden mellan bibeln och koranen, lngre än så har jag inte kommit. han ger läsaren helt enkelt en inblick i det muslimska tänkandet. han skrev även en mening som stämmer så bra in på min man och hela hans familj.
"Många muslimer vet inte vad det står i koranen, vad de kan/utövar är det de har fått höra och det deras kultur har lärt dem" Man kan säga att de som inte kan läsa koranen (som tills alldeles nyligen bara fanns med arabisk text.) Helt enkelt är en gren av Islam. En del av något som egentligen inte finns. Många Gambiana jag pratat med, pratar om Gud som oss kristna, en kärleksfull Gud som älskar oss människor så till den grad att han lät sin ende son dö för att VÅRA synder skulle bli förlåtna. Islams gud är en helt annan Gud.
I romarbrevet 5:8 (Bibeln) kan man läsa: "Men Gud bevisar Sin kärlek till oss Däri att Kristus dog för oss, medan vi ännu var syndare.
I Sura 3:29 (koranen) står det: " Säg: Lyd allah och aposteln! ty vänder ni er bort, så älskar allah förvisso ej de otrogna."
Någon som ser en viss skillnad mellan de båda Gudarna eller är jag ensam om det.
Alla syndare upp med en hand, jag kan räcka upp min på en gång. Jag var syndare, jag är syndare, men en förlåten sådan. Ett sådant ting som förlåtelse finns det inte mycket om i koranen, "allah älskar ej de otrogna" Vad är en trogen? Människor är inte trogna till fulla, det hör inte till våran natur att aldrig tvivla.
Att Gambia inte är ett kristet land var för mig förut helt oförstående. Nu vet jag varför, de vet helt enkelt inte vad det är de tror på, egentligen. Okej, en del har säker super koll på vad Koranen säger, men inte de 100 eller fler jag träffade på när jag var därborta, de trodde på en Gud som älskade syndare, som älskade människor.
Vad de inte tror på är att jesus är Guds son, tradition säger jag, kultur säger jag, uppväxt säger jag. Att de inte tror är för att de fått lära från barnsben att Isa (Jesus) bara var en profet. De ser inte sanningen om den så skulle stå mitt framför ögonen på dem, för de väljer att blunda. Och vem skulle inte det, hela deras världsbild skulle juh gå om intet om de började tro, eller?
Jag låter möjligtvis radikal. Jag är Fräslst jag vet hur Gud gör under, hur Jesus älskar.
Hade jag inte vetat det hade jag inte kunnat säga något om det.
Nu ska jag gå, krams på er
Ärlighet varar längst, jag vill inte ha sex längre. Har väl inte velat haft det egentligen. Jo köttsligt, käre tid vad man längtade. Notera "längtade" Jag har tappat sexlusten =) Vet ni hur underbart det är eller? Hjärtat och kroppen sammarbetar för en gångs skull!
I natt hände dock en mycket konstig grej. Jag var trött vid 21 som vanligt. Det var fotboll på tv så jag kunde ju glömma att få se på något annat program. Förstår inte att fotboll kan vara så beroendeframkallande för vissa personer. Han kunde inte ens låta mig byta kanal under pausen. Jag tog ett bad, jätte härligt och jag somnade en sväng. (Jag vet att somna i ett badkar inte är att rekomendera. Men Gud finns där och vakar även då.)
Jag gick upp igen runt 21:30 och frös som ett asplöv. Tog mig ett täcke och gick och tittade på fotboll med läsning som varvning. När matchen var slut ville jag bara sova. Så jag gick och la mig och Pa skulle komma strax därpå. Helt ärligt kommer jag inte ihåg om jag var vaken när han kom och la sig. Jag vaknade till någon gång under natten med Pas armar om mig men var för trött för att riktigt vakna och notera tid. Han sov inte det visste jag eftersom han rörde på sig men jag somnade om.
Från det att jag vaknat första gången till det att jag vaknade nästa drömde jag en mycket konstig dröm.
Vi var i ett hus, ett stort hus och skulle få hyra det, plötsligt var det vårat och det var rena drömbostaden. Vårat barn var fött och jag skulle ut och gå med henne/honom i vagn. I drömmar hoppar ju tiden väldigt och plötsligt var jag tillbaka till det röda huset där Pa bjöd mig på något att dricka. Jag tuppade av och i drömmen gick jag in i hans huvud, hans tankar. Jag fick skepnaden av Duffy duck (Den spottande svarta ankan) Och han tog först av mig tröjan, han letade efter något men jag kan inte komma ihåg nu exakt vad det var. När han inte hittade det han sökte öppnade han min kropp, låter groteskt kanske men han skärde helt enkelt ett hål i duffy duck och började plocka upp saker ur mitt liv. Letade och letade, hittade maten jag ätit (I nytt skick) och så vidare, världens knas dröm. När han hade grävt igenom varje tum av min kropp och det bara var skalet kvar imprensip så fick han se jesus och Gud. Längst ner, väl bevarat hittade han slutligen det han letat efter. Bilden av Jesus var tydligst och han var skimrande Gud visste man liksom att Han bara fanns där. det var ingen klar bild. Han hade letat efter något hos mig och till slut, när han sökt igenom var del, hittade han det.
Här vaknade jag upp och var rätt pigg, jag sa något till Pa som svarade att han inte hade sovit. Och han tillade att det hade jag gjort. Klockan var två och jag tyckte så synd om honom. Jag hade vaknat upp i hans famn och det var det mysigaste sättet jag vaknat på, på länge. Han höll om mig så varmt att hela jag kände mig omfamnad. Men jag var varm, trodde att jag skulle förgås under duntäcket jag sov under. Han la över mig en filt när jag sparkade av mig täcket och jag kröp tillbaka till hans famn. Vi låg rätt länge vakna och bara fanns till en sväng. Myspyste bara.
En liten hemlighet: Mitt upp i mysandet fick jag sådan extrem lust att be för honom. Så jag lade min ena hand mot hans höft och den andra hade jag lutande mot hans högra bröst och så bad jag tyst. Han som tidigare hade myspyst och grejat slappnade av som av en blixt och jag kunde lugnt be samtidigt som jag förundrades över hur lugn han blivit. Jag kanske inte ska berätta i detalj vad jag bad om, kan låta lite grymt i "öron som inte hör" eller vad man ska säga. Men det var mäktigt, Guds ande är så mäktig att det är svårt att förklara. När jag avslutade bönen kände jag mig fridfull och jag la mig till rätta på hans arm igen.
Han lade sin hand över min mage och jag lade mina händer över hans. För första gången under hela tiden låg han med handen över barnet. Jag vet inte om han ens tänkte på det, men det gjorde jag kan jag lova. Och oj vad jag önskade att han kunde ha känt hur barnet grejade runt precis då.
Ja kvällen var förunderlig, underbart förunderlig:
Vi hade inte sex
Jag drömde om hur han letade efter något. Och fann det han sökte, Jesus.
Jag vaknade upp i hans famn
Jag bad för honom, som blev lugn
Han lade sin hand över vårat barn för första gången någonsin.
Jag kände mig mer hemma hos honom då än jag gjort någonsin tror jag. Hemma på ett helt annat plan än det fysiska.
För första gången på länge bad jag med en ande full av kraft, totalfull.
Så vidare. Jag har börjat läsa en bok (Som jag tidigare gav upp hoppet på eftersom jag aldrig fick något fäste)
Boken heter "Den sista frontlinjen" och är skriven av en fd. muslim.
Bokens syfte är att visa vad Islam är, att förbereda människor att gå in i diskussion med muslimer och att förstå Islams sätt att tänka. Boken är kanon bra, man får en inblick i Islams historia, sedan visar han skillnaden mellan bibeln och koranen, lngre än så har jag inte kommit. han ger läsaren helt enkelt en inblick i det muslimska tänkandet. han skrev även en mening som stämmer så bra in på min man och hela hans familj.
"Många muslimer vet inte vad det står i koranen, vad de kan/utövar är det de har fått höra och det deras kultur har lärt dem" Man kan säga att de som inte kan läsa koranen (som tills alldeles nyligen bara fanns med arabisk text.) Helt enkelt är en gren av Islam. En del av något som egentligen inte finns. Många Gambiana jag pratat med, pratar om Gud som oss kristna, en kärleksfull Gud som älskar oss människor så till den grad att han lät sin ende son dö för att VÅRA synder skulle bli förlåtna. Islams gud är en helt annan Gud.
I romarbrevet 5:8 (Bibeln) kan man läsa: "Men Gud bevisar Sin kärlek till oss Däri att Kristus dog för oss, medan vi ännu var syndare.
I Sura 3:29 (koranen) står det: " Säg: Lyd allah och aposteln! ty vänder ni er bort, så älskar allah förvisso ej de otrogna."
Någon som ser en viss skillnad mellan de båda Gudarna eller är jag ensam om det.
Alla syndare upp med en hand, jag kan räcka upp min på en gång. Jag var syndare, jag är syndare, men en förlåten sådan. Ett sådant ting som förlåtelse finns det inte mycket om i koranen, "allah älskar ej de otrogna" Vad är en trogen? Människor är inte trogna till fulla, det hör inte till våran natur att aldrig tvivla.
Att Gambia inte är ett kristet land var för mig förut helt oförstående. Nu vet jag varför, de vet helt enkelt inte vad det är de tror på, egentligen. Okej, en del har säker super koll på vad Koranen säger, men inte de 100 eller fler jag träffade på när jag var därborta, de trodde på en Gud som älskade syndare, som älskade människor.
Vad de inte tror på är att jesus är Guds son, tradition säger jag, kultur säger jag, uppväxt säger jag. Att de inte tror är för att de fått lära från barnsben att Isa (Jesus) bara var en profet. De ser inte sanningen om den så skulle stå mitt framför ögonen på dem, för de väljer att blunda. Och vem skulle inte det, hela deras världsbild skulle juh gå om intet om de började tro, eller?
Jag låter möjligtvis radikal. Jag är Fräslst jag vet hur Gud gör under, hur Jesus älskar.
Hade jag inte vetat det hade jag inte kunnat säga något om det.
Nu ska jag gå, krams på er
Gravid rund:)
Nu är jag inte bara tjock längre... Nu syns det att jag är gravid... Äntligen vågar jag använda "Normala" kläder igen... Ingen kan väl missta att man är gravid nu, hoppas jag...
Bebis är väldigt lugn nu... Saknar det där fladdriga i magen... Hoppas allt är bra med liten...
Jag blir bra mer och mer glad över sötizen... Tänk att man kan älska något så litet så mycket...
Iof är det juh precis det Gud gör men... Det är Gud... Jag är bara människa...
Tillbaka till min mage, sm jag är så facinerad av. den är super stor (tycker jag.) Men det syns inte om man har jacka på sig uppmärksammade jag idag när jag träffade på en vän och han sa att det inte syntes...
Nu är det lägenhetsjakt som gäller... Någon som vet en fin, billig lägenhet i Borlänge med bra bussbebindelser?
Vet ett perfekt ställe men chansen att jag skulle få just den är minimal... Men man kan ju alltid be och hoppas. Är det rätt ställe så får Gud fixa det hela... Är det fel ställe så är det och då får jag leva med det
så var man i Vecka 16 =)
www.gravid.se:
Ditt barn är 108-116mm långt mellan huvud och stjärt och väger ca 100g. Nu är barnets armar och ben färdigbildade och lederna fungerar. Skelettet hårdnar i och med att benen förkalkas och denna process kallas ossifikation. Barnet kan nu koordinera sina rörelser då nervsystemet fungerar och musklerna svarar på hjärnans signaler. Det är fullt med aktivitet i livmodern, fostret rullar runt, sparkar och gör volter. Ännu kan det vara svårt att känna rörelser då fostervattnet fungerar som en ljud- och rörelsedämpare. Omföderskor kan känna ett litet fladder runt denna vecka. Är det ditt första barn så dröjer det oftast några veckor till innan du känner att det sparkar.
När jag läste det där så vart jag liiite eftertänksam... Det där fladdret de babblade om har jag känt länge, länge... Men allt kan juh inte stämma precis juh...
Krams på er!
Gud ser er små människor!
Bebis är väldigt lugn nu... Saknar det där fladdriga i magen... Hoppas allt är bra med liten...
Jag blir bra mer och mer glad över sötizen... Tänk att man kan älska något så litet så mycket...
Iof är det juh precis det Gud gör men... Det är Gud... Jag är bara människa...
Tillbaka till min mage, sm jag är så facinerad av. den är super stor (tycker jag.) Men det syns inte om man har jacka på sig uppmärksammade jag idag när jag träffade på en vän och han sa att det inte syntes...
Nu är det lägenhetsjakt som gäller... Någon som vet en fin, billig lägenhet i Borlänge med bra bussbebindelser?
Vet ett perfekt ställe men chansen att jag skulle få just den är minimal... Men man kan ju alltid be och hoppas. Är det rätt ställe så får Gud fixa det hela... Är det fel ställe så är det och då får jag leva med det
så var man i Vecka 16 =)
www.gravid.se:
Ditt barn är 108-116mm långt mellan huvud och stjärt och väger ca 100g. Nu är barnets armar och ben färdigbildade och lederna fungerar. Skelettet hårdnar i och med att benen förkalkas och denna process kallas ossifikation. Barnet kan nu koordinera sina rörelser då nervsystemet fungerar och musklerna svarar på hjärnans signaler. Det är fullt med aktivitet i livmodern, fostret rullar runt, sparkar och gör volter. Ännu kan det vara svårt att känna rörelser då fostervattnet fungerar som en ljud- och rörelsedämpare. Omföderskor kan känna ett litet fladder runt denna vecka. Är det ditt första barn så dröjer det oftast några veckor till innan du känner att det sparkar.
När jag läste det där så vart jag liiite eftertänksam... Det där fladdret de babblade om har jag känt länge, länge... Men allt kan juh inte stämma precis juh...
Krams på er!
Gud ser er små människor!
