Back on track
Två och en halv månad. Ni skulle bara veta vad tiden går.
Fick mitt första betyg idag. MVG, what else? nej men är superglad. Plugga, vara hemmafru, och mamma samtidigt är inte en dans på rosor. Men så underbart det är. Idag gjorde Pa kvällsmat. Underbara man, jätte gott. Tusen tack älskling,
Så jag satte igång med matten igen idag. Det gock kanon, mot min förmodan. Jag har gått igenom tre fjärdedelar av boken på mindre än en timme, muntligt såklart. Det känns som om massan i huvudet sakta men säkert löstes upp.
Tusen miljoners tack Krister! Det hade inte varit möjligt utan dig. Puss på kinden käre bror =)
Jag trodde det skulle bli svårare att ha barn och plugga. I början var det hårt. Jag var nära att ge upp både en och två gånger. Ett kasst på de dussin saker jag hade att göra. Na som ville ha uppmärksamhet och Pa som trätade på mig för att jag inte gjorde något. Smärtan efter födseln, tröttheten och miljoner saker att få in från vinden då jag precis flyttat till Pa. Det var inte lätt, men nu sitter jag här, kan inte annat än säga att jag stor trivs med livet. Det är nära inpå perfekt.
Jag saknar kyrkan, så extrmt mycket. Jag kastar blickar på klockan på söndagar och önskar att jag var där. Men snart är jag 18, 18 underbara år som ger mig rätt att gå till kyrkan.
Na ska döpas och barnvälsignas. Lilla stumpan, ledsen gumman att mamma inte kan fixa det tidigare. =(
Nej dags att spacea upp sig...
Sedan jag började blogga här har jag inte skrivit lika mycket som förut. det är inte lika kul längre känns det som.
Men jag ska börja blogga på space igen. det var roligare och gick bättre tyckte jag. Ni får ha det så kul här på blogg.se Vi kanske hörs och syns igen.
Var så jätte välsignade
Bebis tokig
Igår hade jag en "perfekt eftermiddag" Jag kom hem till ett nästan tomt hus=ingen lillasyster, en mamma som skulle iväg. Sedan fixade jag kattens mat, åt mellis och bestämmde mig för att ta en promenad. Jag är ute oh går i 1½ timme och kommer hem perfekt för att se min lillasyster bli iväg skjutsad av mamma.
Jag får recept av mormor så att jag kan baka och ställer mig och bakar bullar. Jag hade superkul, var helt mjölig och överlycklig. Min bebis låg så snällt och sov hela tiden i magen. Bullarna blev helt underbara, smakade precis som mormors (vilket är underbart) Sedan praktiserade jag att göra mat och hålla koll på bullarna samtidigt och det gick super det med. Sedan kom kvällen, bullarna låg i frysen och jag var jätte trött och benen och fötter värkte jätte mycket. Sängen var underbar att lägga sig i. Och när jag hade lagt mig för att sova (+ringa Pa) då kommer lillasyster hem.
Helt perfekt.
Jag vill vara hemmafru! Jag kan föreställa mig det så tydligt.
Jag går upp på morgonen för att göra iordning frukost till man och barn.
Tar hand om barn och tvätt på förmiddagen, kanske hälsar på en vän som själv är hemma.
Lagar mat. Städar eller tar en sväng till någon lekpark i närheten.
Kommer hem för att förbereda kvällsmat åt hela familjen.
Små myser på kvällen med man och barn. Och lägger mig sedan med en bra bok innan jag själv somnar.
Låter inte det idylliskt så vet inte jag ;)
Okej... det kommer aldrig att hända eftersom min verklighet ser annorlunda ut. Men, iaf... Drömma kan man juh. Och göra det så idylliskt det bara går.
Idag hade vi en lite diskussion, jag Sandra å Nette. Det slutade med att Sandra "hatade oss båda."
Och hon sa: "Jag ska aldrig prata med dig nå' mer" till mamma.
Och Nette skrattade och sa att sådär var Jenny också i din ålder.
"Nej" tänkte jag, "sådär var inte jag alls". För det första så sa jag att jag inte skulle prata om det något mer så gjorde jag inte det.
Ta kyrkan som exempel, jag försökte undvika det samtalsämnet så gott det gick, det är som barnet och Lars nu. Man håller tyst för att bevara husfriden och säger man för mycket känner man sig bara dum.
...Nej jag var inte så när jag var yngre. När jag var yngre höll jag vad jag sa.
Det finns många samtalsämnen jag undviker eller aldrig tar upp pågrund av tidigare diskutioner med min mor.
Min lillasyster å andra sidan, hon babblar på om exakt samma saker om och om igen. Man skulle kunna tro att hon var programerad till att dra oss till vansinne.
Jag fick sådana flashbacks att jag höll på å bli vansinnig. Ska jag aldrig släppa det där?
Jag har blivit super rädd om min bebis och det blir bara värre. Förut tänkte jag inte mycket på saker som t.ex. att om mamma bromsar snabbt nu kan hon skada barnet. Som idag när hon och Sadra bråkade som små tokar. Jag satt bak och var livrädd att hon skulle bromsa för häftigt så att magen kom i kläm eller något. Jag höll nästan på att börja gråta. Okej, det är inte likt mig. Jag ville bara att hon skulle stanna bilen så att jag fick kliva ur. Jg hade kunnat gå hem, men jag vågade inte säga ett ord ifall att jag skulle göra det värre. Eller att hon skulle få något slags psykbryt och tvärnita bara för att jag bad henne om att sakta ner eller stanna.
Och det är jämt så nu. Jag är supernoga när jag går över vägen, för tänk om jag blir påkörd och bebis blir skadad.
Eller när jag går i trappor, det blir ju nästan som ett handikapp eftersom jag är livrädd för att trilla och göra illa... BEBIS.
Ja blir inte klok på mig själv. Jag håller på å bli knäpp helt enkelt... Jag har nästan aldrig brytt mig om hur någon kör när jag är med i bilen (om jag inte är orolig för att polisen ska stoppa oss)
Nej jag är knäpp, jag är på god väg iaf. Och jag känner mig bara så självisk man kan bli...
GUD ta hand om bebis så att den får födas frisk och kry.
Amen
