Två månader
Hon är sötast i världen, det tycker i alla fall jag som är hennes mamma.
Ligger och jollrar och gör mamma aldeles förälskad.
Jag måste ju skriva, påminna mig om vad hon gör, vad hennes nyaste påhitt är. Därför började jag blogg igen.
Några episoder man inte får glömma:
Förlossningen
Jag satt framför datan hos mina föräldrar. Det som kändes som sammandragningarna jag haft förut. Inte i närheten av att föda. 21 augusti, det var varmt ute och mamma skulle snart åka och hämta lillasyster för att shoppa och senare klippa håret. Klasskamraterna var påväg tillbaka från att ha hajkat ute på en ö. Jag pratade med Sanna mest. Hon hade missförstått och missade hela hajk grejen. Mamma ropade till mat, och vi började äta. Under måltiden började värken gå ner i benen, det var svårt att sitta still, och efter ett långt övervägande bestämmde vi oss för att jag skulle följa med in till stan. Att gå på shoppingtur med ben som höll på att skruva isär sig själva var inte lätt. Jag köpte comviqkort. Sedan bad jag mamma och lillasyster att vi skulle åka till frissan, jag orkade inte mer. Snacka om krångel med frissan, vårat fel dock. När mamma va rinne ringde jag Harsha och Fiona. Harsha sa att jag skulle få barnet idag, och lilla Esther sa att det skulle bli en flicka. Även om Harsha försökte att få henne att släppa det, att vi inte visste än fortsatte hon att prata om flickan. Jag bad om att få åka till Pa, jag kände en stark längtan efter att bara få se honom. Vi kom dit och var där i en timme, sedan åkt vi in till BB.
När vi kom in blev vi väl emottagen av en barnmorska. Men mina verkar var tydligen inte så farliga. (Jag har hög smärtgräns.) Så hon var på god väg att skicka hem mig igen. Men hon mätte hur mycket jag var öppen i alla fall. Och frågade sedan om det var okej att en annan barnmorska kunde få kolla upp det. Hon kunde för allt i världen inte hitta kanten. Okej, vid det laget var jag helt utanför kroppen, förutom benen som höll på att göra mig tokig. En annan, äldre dam kom in, hälsade trevligt och konstaterade (efter mycket om och men) att jag var 10 cm öppen (D.v.s. helt öppen) Hon var rätt chockad, båda var rätt chockade. Vid 10 (fyra timmar senare) slutade hennes pass och en ny barnmorska kom in och hälsade. För mig spelade det ingen som helst roll. kändes nästan helt apatisk. Mina ben gjorde så fruktansvärt ont vid varje värk att jag bara ville få bort dem. Jag halsade i mig lustgas tills de sa åt mi at jag måste lugna ner mig lite. Det funkade INTE, lustgas, min enda räddning, fungerade int. Jag blev bara snurr och mådde ille när den började avta. Men inte hjälpte de för fem öre. Bara slöseri med gas. Sedan vart värkarna v'ärre och någonting kom ut ur min strupe jag aldrig hört förut. Lovar att jag aldrig låtit så i hela mitt liv. Och så säger barnmorskan att jag måste hålla emot. Jo tjena, så bra gick det. Undersköterskan som var med kom i och tittade till oss. och gick ut igen. precis när hon stänger dörren och tagit några steg känns det som om ungen liger mellan benen. Jag säger åt Pa att ringa på dem då jag inte kan nå den röda knappen. Hon kommer in och jag säger "jag tror jag ska föda" Hon säger okej och puffar till kudden litn, tar av mig bältet som (skulle ha) mätt värkar och barns hjärtslag. Sedan går hon får att hämta barnmorskan som kommer in och tre sekunder senare hör jag "Hur kunde du missa att ungen var påväg ut man ser ju huvudet" Sedan gick det undan kan jag säga. Och huvudet var ute i ett kick. När jag äntligen ville ha en till värk trodde jag att jag skulle få vänta ihjäl mig. och barnmorskan säger att barnet mår bra men börjar bli lite lila. Vadå stressfaktor nummer ett. Men så äntligen kommer nästa verk och jag känner hur allt bara släpper. Barnet är ute. Hennes skrik var det underbaraste i världen, hon levde och mådde bra. Och det var inte alls så farligt som alla säger. Själva födandet var j uingenting. Det var benen som höll på att ta död på mig. Någon nerv sa de. "Vill du klippa av navelsträngen" Jag tittar åt Pas håll och båda svarar i kö "Ja" så glad över honom har jag aldrig varit. Så var allt över. Och jag längtade efter nästa barn, men visst fick det gärna dröja lite.
Första gången hon låg på min mage
Egentligen är det en enda röra. Jag minns känslan av den lilla som ligger upplagd på bröstet. Hur glad jag är och ber Pa ta fram kameran. Hon kröp ihop och jag kunde egentligen inte se henne. Vågade inte riktigt lyfta på henne. såg bara svart hår, men där fanns den lilla lickan de nyss höll upp och visade mig. Hon var min, Tack Jesus för den underbara lilla tjejen.
Några dagar gammal
Numera är tjejen så här stor
Ligger och jollrar och gör mamma aldeles förälskad.
Jag måste ju skriva, påminna mig om vad hon gör, vad hennes nyaste påhitt är. Därför började jag blogg igen.
Några episoder man inte får glömma:
Förlossningen
Jag satt framför datan hos mina föräldrar. Det som kändes som sammandragningarna jag haft förut. Inte i närheten av att föda. 21 augusti, det var varmt ute och mamma skulle snart åka och hämta lillasyster för att shoppa och senare klippa håret. Klasskamraterna var påväg tillbaka från att ha hajkat ute på en ö. Jag pratade med Sanna mest. Hon hade missförstått och missade hela hajk grejen. Mamma ropade till mat, och vi började äta. Under måltiden började värken gå ner i benen, det var svårt att sitta still, och efter ett långt övervägande bestämmde vi oss för att jag skulle följa med in till stan. Att gå på shoppingtur med ben som höll på att skruva isär sig själva var inte lätt. Jag köpte comviqkort. Sedan bad jag mamma och lillasyster att vi skulle åka till frissan, jag orkade inte mer. Snacka om krångel med frissan, vårat fel dock. När mamma va rinne ringde jag Harsha och Fiona. Harsha sa att jag skulle få barnet idag, och lilla Esther sa att det skulle bli en flicka. Även om Harsha försökte att få henne att släppa det, att vi inte visste än fortsatte hon att prata om flickan. Jag bad om att få åka till Pa, jag kände en stark längtan efter att bara få se honom. Vi kom dit och var där i en timme, sedan åkt vi in till BB.
När vi kom in blev vi väl emottagen av en barnmorska. Men mina verkar var tydligen inte så farliga. (Jag har hög smärtgräns.) Så hon var på god väg att skicka hem mig igen. Men hon mätte hur mycket jag var öppen i alla fall. Och frågade sedan om det var okej att en annan barnmorska kunde få kolla upp det. Hon kunde för allt i världen inte hitta kanten. Okej, vid det laget var jag helt utanför kroppen, förutom benen som höll på att göra mig tokig. En annan, äldre dam kom in, hälsade trevligt och konstaterade (efter mycket om och men) att jag var 10 cm öppen (D.v.s. helt öppen) Hon var rätt chockad, båda var rätt chockade. Vid 10 (fyra timmar senare) slutade hennes pass och en ny barnmorska kom in och hälsade. För mig spelade det ingen som helst roll. kändes nästan helt apatisk. Mina ben gjorde så fruktansvärt ont vid varje värk att jag bara ville få bort dem. Jag halsade i mig lustgas tills de sa åt mi at jag måste lugna ner mig lite. Det funkade INTE, lustgas, min enda räddning, fungerade int. Jag blev bara snurr och mådde ille när den började avta. Men inte hjälpte de för fem öre. Bara slöseri med gas. Sedan vart värkarna v'ärre och någonting kom ut ur min strupe jag aldrig hört förut. Lovar att jag aldrig låtit så i hela mitt liv. Och så säger barnmorskan att jag måste hålla emot. Jo tjena, så bra gick det. Undersköterskan som var med kom i och tittade till oss. och gick ut igen. precis när hon stänger dörren och tagit några steg känns det som om ungen liger mellan benen. Jag säger åt Pa att ringa på dem då jag inte kan nå den röda knappen. Hon kommer in och jag säger "jag tror jag ska föda" Hon säger okej och puffar till kudden litn, tar av mig bältet som (skulle ha) mätt värkar och barns hjärtslag. Sedan går hon får att hämta barnmorskan som kommer in och tre sekunder senare hör jag "Hur kunde du missa att ungen var påväg ut man ser ju huvudet" Sedan gick det undan kan jag säga. Och huvudet var ute i ett kick. När jag äntligen ville ha en till värk trodde jag att jag skulle få vänta ihjäl mig. och barnmorskan säger att barnet mår bra men börjar bli lite lila. Vadå stressfaktor nummer ett. Men så äntligen kommer nästa verk och jag känner hur allt bara släpper. Barnet är ute. Hennes skrik var det underbaraste i världen, hon levde och mådde bra. Och det var inte alls så farligt som alla säger. Själva födandet var j uingenting. Det var benen som höll på att ta död på mig. Någon nerv sa de. "Vill du klippa av navelsträngen" Jag tittar åt Pas håll och båda svarar i kö "Ja" så glad över honom har jag aldrig varit. Så var allt över. Och jag längtade efter nästa barn, men visst fick det gärna dröja lite.
Första gången hon låg på min mage
Egentligen är det en enda röra. Jag minns känslan av den lilla som ligger upplagd på bröstet. Hur glad jag är och ber Pa ta fram kameran. Hon kröp ihop och jag kunde egentligen inte se henne. Vågade inte riktigt lyfta på henne. såg bara svart hår, men där fanns den lilla lickan de nyss höll upp och visade mig. Hon var min, Tack Jesus för den underbara lilla tjejen.
Några dagar gammal
Numera är tjejen så här stor
