Ung Mamma

Jag tror aldrig jag varit så arg, besviken och ledsen på en vän som jag varit de två senaste dagarna.
Hon lovade, jag litade på henne (för sista gången) och hon bröt sitt löfte helt totalt. Okej Amanda har inte varit helt tyst om att jag varit gravid heller. Men hon tänker innan och för vem innan hon öppnar sin söta lilla trut.
Jag behövde en månad, en månads tid för att bygga upp styrka och hinna gå igenom en massa saker med Pa, en månad hade hon behövt vara tyst, sedan hade hon kunnat skriva ut det på första sidan i en tidning om hon velat det.
Hon gav mig en vecka. Och sedan mitt upp i alltihop beskyller hon Amanda, jag var med, hörde det mesta och jag känner de båda så pass väl att jag vet vem som talar sanning och inte. Okej, det låter kanske jätte konstigt och så jag ska ta det lite snabbt från början... kom ihåg att det inte är ordagrant alling, men med samma innebörd. och nästan ordagrant.

- Snälla säg inte det här till någon annan nu, allihop, jag vill ha tid. Jag tittade på folksamlingen av människor framför mig och visste att de skulle berätta för sina pojkvänner, det hade de rätt till, men inte till någon annan, som inte hade med  det att göra.
- Vi lovar
- Självklart inte. Alla såg på mig med ögon som sa att de skulle hålla det.
Vi gick alla till lektion och jag tog tag i Sus och drog henne lite avsides.
-Sus, lovar du? Du får absolut inte säga det här till dina föräldrar eller någon annan, okej? Inte ens säga något så att det kan tas som att jag är gravid.
- Lugn, jag lovar sa jag juh.  Hon lät lite smått arg.
Jag såg efter henne och hoppades att hon skulle hålla det den här gången.

Morgonen därpå vid busstationen stod de och pratade med några tjejer vi känt sedan lekis. Jag hade nog blivit lite skraj och tyckte att de tittade konstigt på mig. Och när de båda hade gått igen frågade jag Sus och Lollo om de berättat. Båda säger nej och jag tror dem. Det var bara jag som överreagerade.

Så en vecka senare står vi och väntar på att bussen halv fyra skulle ta oss alla hem.
Sus och Sofie (en tjej från vår gamla klass för femhundra år sedan) satt och pratade.
- Jenny, om hit lite. Sofie ropade och jag gick dit med en ond aning.
- Vad är det jag inte vet om? Sofie tittar nyfiket på mig och jag ser oförstående på henne. Okej den frågade fattade jag inte.
- Sus frågade om jag visste något om dig. Jag tittar på Sus och hon ler glatt tillbaka, ett leende jag inte besvarar för fem öre.
- Sofie, det var verkligen inget, det har absolut inte med dig att göra. Jag har inte sagt något bakom din rygg eller något. Svarar jag med ett tack att hon inte sa något mer.
Jag ser hur Susanna öppnar munnen och är livrädd att hon ska säga något.
- Nej hon och Pa bråkar jätte mycket. Jag ser argt på Sus och frågar mig själv varför hon hade blandat in Pa när jag inte sagt ett ljud om honom. Jag går därifrån och ser hur de båda sitter och pratar tyst med varandra, Jag berättar för de övriga av klasskamrater med pojkvänner som sitter där vad det handlade om.
- Amanda! Kom hit. Sofies röst igen och jag ser åt deras håll med onda aningar.
- Har du sagt NÅGOT? Amandas röst skär sig på bussstationen och jag är säker på att varenda kotte som satt där hörde henne. Hon säger något mer och kommer sedan tillbaka gående mot oss med Sus skrikande efter:
- Amanda nu har du försagt dig.
Jag ser att Amanda är på väg att gå upp i taket och lika så Lollo blir rosenrasande över det hela. Jag själv var också arg, arg över att hon inte kunnat vara tyst, över att hon inte hållt sitt löfte. Besviken så att jag vet inte vad.
Bussen kom och vi alla fem sätter oss ned. Jag Lollo och Amanda framme i bussen. Sofie och Sus bak.
Kom bak jag måste prata med dig
Mobilen plingar till och det står att det är från Sus. Jag svarar med ett enkelt
Nej
Jag får ett nytt medelande med en text där hon beskyller Amanda för att ha sagt det, att hon inte sagt ett ord.
Med det sms.et bestämmer jag mig för att jag inte kommer att kunna prata med henne på ett normalt mänskligt sätt. Hon svek mig och sedan skyller hon på Amanda, Det räcker så. Inget mer, jag var trött på det,
När hon ringde till min mobil efter att hon klivit av bussen svarar jag inte och efter femte gången stänger jag av mobilen, jag orkade inte...

Dagens händelser stärkte bara gårdagens. Jag orkar inte prata med henne, höra hur ledsen hon är i ena stunden och i nästa få höra att allt var Amandas fel, för så är det alltid... Jag fick ett brev, och ja, det hela gick ut på att ge mig och Amanda skuldkänslor för gårdagen. Ett förlåt som inte betydde ett skit för henne kan jag vara så säker på.
brevet avslutades med: "Om du vill prata med mig kommer jag antagligen inte att vilja höra på"  eller något liknande. Och med det avslutet kom en lättnadskänsla över mig. Bra, tänkte jag, då behöver jag inte längre känna att det är jag som inte vill prata.

Hon försökte prata med mig idag, jag sa att hon var välkommen att prata, men att hon fick göra det med de andra i klassen runt omkring,
- det är kanske inte ens om det. Snäser hon åt mig.
- Du kan lika väl prata med mig här, svarar jag lugnt tillbaka.
- Bara så att du vet så tänker jag berätta om det här för Cecilia. (våran mentor)
- Gör det, säger jag och går ut genom dörrarna. Cecilia kommer lägligare än väntat.
- Cecilia! säger jag och vi möts i korridoren. Bara så att du vet så är jag med barn.
Cecilia blir smått överraskad. Och jag försklarar att jag hade tänkt att berätta efter lovet men att eftersom jag ville vara den att berätta och inte Sus så sa jag det nu.
Jag fick en varm kram och ett grattis.

Nu är det lugnt, jag är fortfarande besviken, men, vi har lov nu. och jag får väl helt enkelt snart ta mig i kragen och berätta för mina föräldrar att de ska bli morföräldrar.

---